Det är så stort att jag får gå på jorden ännu en sommar, full av doft och sken,
och bjudas in av varje dikesren till smultronmiddag på de gröna borden
och sova ut på någon skuggig sten.

Så tackar jag min jord att jag får vara vid liv, en människa, ett blod, ett jag,
ett hjärta som kan slå med lätta slag och låta sorgsna drömmerier fara som moln i fjärran på en sommardag.

Erik Lindorm